we DID it ~ mötesplats för DID/PTSD/DDNOS - De splittrade tillståndens liv

Att hantera dissociativ identitetsstörning är inte alls som att vara i en tv-serie, skriver Ainslie MacGibbon i "The Sydney Morning Herald".

När hon i år tog emot en Emmy för sin roll i "The United States of Tara", sa Toni Collette "-Det här är vansinnigt att stå inför..."
Hon belönades för framstående skådespelerska i en komediserie. Svårt att förstå, då hon spelar en karaktär med väldigt "icke-rolig" dissociativ identitetsstörning. Det är svårt att se var ironin börjar och vart den slutar.

"Jämfört med verkligheten, är det som visas i serien ett 98 % skönlitterärt verk, eftersom ingen skulle vilja se en korrekt och verklig bild", säger Ben. Han om någon borde veta detta, eftersom hans fru, Kate, har dissociativ identitetsstörning, (DID).
Ben är personlig, men med lite inslag av humor och en djup kärlek till sin hustru. Han säger att han skulle göra allt för Kate, men han kommer inte att tala om sina erfarenheter av DID; "-Jag behöver inte min fru, eller någon annan lidande av DID, för att läsa hur det är att ta itu med följderna av sina handlingar." Skuldkänslor och ånger är en stor del av DID, säger han. "Låt mig uttrycka det så här, livet är aldrig tråkigt i vår familj."

Kate är nu inne på sista dagen av ett tre veckors "bostadsprogram" för patienter med dissociativa störningar. Hon saknar sin man och deras två barn, och är fast besluten om att få det bättre med dom. Kate är i övre 30årsåldern, intelligent och välformulerad.

Historien om hur hon hamnade här är upprörande. Liksom de flesta personer som lider av DID, uthärdade Kate svåra trauman i barndomen, som innebar otroligt våld och allvarliga hot mot hennes liv. Den gyllene regeln för "bostads-programmet" är att inga tidigare trauman får diskuteras patienter emellan.

Hon lyckas arbeta, gifta sig och har två barn, trots att hennes liv "kraschade" ungefär fem år sedan. Det har förekommit flera feldiagnoser sedan dess, bland annat; depression, bipolär sjukdom - och ändlöst med medicinering och felbehandlingar, inklusive 18 omgångar ECT.

"Jag gick till sängs på kvällarna och hoppades på att jag skulle dö i sömnen, eftersom tanken på nästa dag blev för mycket", säger hon.
Att fly sin verklighet, och möta konsekvenserna av det, blev en cykel; vakna, köra barnen till skolan, komma hem och ta mediciner för att sova och ställa alarm för upphämtningen för skolan, samla barnen och gå tillbaka till sängs.
Kate berättar om en kväll när hennes man lämnade barnen vid middagsbordet och kom upp för trappan; han frågade om jag skulle föredra att vara här uppe nerdrogad eller om jag föredrar att vara med familjen. Det var så svårt för honom att säga det... Och det var så konfronterande. Det var då jag tänkte om och beslöt mig för att sträva efter en korrekt diagnos.

En annan natt var det en incident som slutade med att hon ringde någon och väntade vid dörren med två knivar som ledde till en sjukhusvistelse. På sätt och vis var det en välsignelse. För den läkaren jag mötte sa; "-Du har trauma-baserade dissociativ störning, DID." Läkaren kom från Sydafrika, han hade sett mycket trauma och dess verkningar i sitt hemland. Slutligen var Kate på rätt väg.
Korrekt diagnos tog bort en del av skammen. Runt irrande, planlöst med psykisk ohälsa, urholkar trovärdigheten och tär på ens självförtroende. Men med bra behandling kan hon utveckla samarbete mellan medvetanden och bli bättre på att hantera dom. "-Jag var utom kontroll i åratal. Förut hade jag en konstant lekpark från helvetet i huvudet, men nu kan jag gå till bilen och stänga dörren och det är tyst!! Det är skillnad nu när jag får rätt behandling. Det konstanta skrikande och grälande har försvunnit från mitt huvud," berättar Kate.

Eftersom detta var allt hon kände till, trodde Kate det var normalt; "som att människor antas ta olika personligheter då de t ex är på jobbet eller när de är ute bland vänner eller bara hemma - jag trodde att mitt bara var mer intensivt."

Med hennes psykiater, identifierade Kates sju alters - alla kvinnliga, däribland två barn (hennes språkförmåga förändras särskilt i dessa tillstånd). Människor runt omkring henne kan känna igen några alters, men inser INTE att de är just alters. De tror bara att det är extrema humörsvängningar eller psykoser, speciellt när det gäller barn-altrers.

"-Jag vet vem jag är genom hur jag mår och vad som motiverar mig,'' säger Kate. ''-T ex ett av mina alters är en minimalist och vi härjar för att bli av med saker, så när jag byter tillbaka letar jag efter dom bortkastade sakerna. Ett annat alter är mycket kreativa och när hon har kontroll... Då brukar vi designa, rita, måla och det blir en hel del kreativt skrivande. Och om ett annat alter finner dessa verk så förstör hon dom. Vissa alters är social och självsäkra och andra har mycket låg självkänsla....''

Vissa alters är svårare att hantera. Som "Kitty". "-Vissa morgnar vaknar jag som "Kitty" - hon kan verkligen tänja på gränserna och får oss i trubbel. Hon klär sig mer utmanade än vad jag gör och ibland när jag öppnar garderoben så hittar jag nya skor överallt, eller så är jag någonstans i staden och hittar inte min bil", berättar Kate.

Kate kan vakna upp med en dominerande alter för en dag eller flera dagar, men andra gånger så kommer en övergång utlösa av någon eller några. Skiftningar varierar i intensitet. En del skiftningar av alters märks knappt, medan andra skiftningar åtföljs av dramatiska fysiska symptom. "-Ibland slutar jag andas i en minut eller två. Det finns ofta en känsla av att flyta in i mig själv och min förmåga att tala försvinner,'' ''-De mer dramatiska skiftningarna gör mig utmattad, både fysiskt och känslomässigt, samt att jag minns mindre när jag skiftar tillbaka sen. Ibland kan jag känna intensiteten när känslor byggs på och jag vet att jag så småningom kommer att byta/skifta, men det är som att vara på ett skenande tåg. Vid dessa tillfällen väljer jag vanligtvis att dra mig tillbaka från världen, för att försöka minimera "skadan", säger hon.

Kate vet inte om hon ska tycka om sina alters eller rent av hata dem. "-Det är mod och färdigheter som har fått mig igenom livet; en gång när jag verkligen insåg att deras roll är att hjälpa mig att överleva, fick jag lite respekt för dem. Det är en mekanism för att uthärda. Även om det inte är det bästa sättet att uthärda saker så är det allt jag har idag."

Den svåraste delen är den som har påverkat hennes familj. Att berätta för sin man om hennes alters var svårt, "-Eftersom det känns så otroligt sårbart. Jag var ju van att gömma eller förkasta dem. Vi har inte velat belasta barnen med för mycket information ännu. Men mina barn kanske redan vet, ex så kommer min son fram och kittlar mig när "Kitty" är framme, eftersom han vet att hon är den enda som är just kittlig."

I dom situationer där de flesta av oss människor måste ta itu med enstaka pinsamma ögonblick eller ångra vårat beteende efter att ha t ex druckit för mycket alkohol, när är allt utom vår kontroll, så har Kate inget val. "-Jag har gjort märkliga saker, jag har bland annat gått in på datorn och skickat e-postmeddelanden som jag inte ens kan minnas. Det är skrämmande. Folk berättar vad jag har gjort eller att jag plötsligt betett mig annorlunda mot dom. Jag har alltid känt mig tvungen att be om ursäkt - vilket så småningom gjorde att jag slutade gå ut helt, för jag var så rädd för vad jag skulle göra..."

Men det är en svår balansgång. "-Jag vet inte hur mycket jag ska berätta för människor på grund av det stigma som finns... Jag vill heller inte utsätta någon för risker, däribland mina egna barn. Och jag vill inte se dom skämmas på grund av mig och mitt beteende heller... Det finns en känsla ibland att jag borde "bara komma över det" = "get over it", eftersom det inte är någonting som syns utåt."
"-Min smärta beror på trauman från barndomen. Och det är inte ett medvetet val jag gjort! Jag valde inte detta, jag vill inte ha det så här!!''